Tankar kring uppfödningen, genetiken och jakthunden

 

Avelstankar

Som läsare måste du vid det här laget undra om vi inte har några avelsmål att tala om! Det är snarare tvärtom, det finns så oerhört mycket att prata om och diskutera när det handlar om avel att svårigheten är att begränsa sig. Eftersom det är arbetande hundar vi bedriver avel på finns det flera delar att ta hänsyn till. Vi är inte heller av den åsikten att en jakthund kan "se ut hur som helst, bara den jagar". Exteriören hos arbetande hundar är viktigare än hos den hund som är avsedd till sällskap och promenader då en dåligt vinklad front kan göra att hunden får skador i mjukdelar som till slut gör den halt och oanvändbar som jakthund, eller dåliga höftleder som ger omärkbara men inte obefintliga problem för en hund som ska leva en stor del av sitt liv på språng liksom att tassarnas och pälsens utformning också har betydelse.

I Svenska Kennelklubben arbetades det för ett antal år sedan fram en utbildning för uppfödare och till den utbildningen finns det böcker skrivna av sakkunniga på området, några av dem är; Hundmatboken av Marie Sallander, Anatomiboken med bl.a Gösta Winqvist som delförfattare, Valpningsboken av Ann-Sofie Lagerstedt, Avelsboken (genetik) av Lennart Swenson, Beteendeboken (mentalitet) av Lars Fält. Böckerna är informativa och lättlästa och kan lånas på biblioteket om man inte vill eller kan köpa dem via SKK.

Nu är det nog så att de flesta korthåren har en relativt god exteriör och mestadels belönas med ett "Very Good" på utställning men inte desto mindre måste man fortsätta bedriva avel gentemot vår rasstandard. Där ges utrymme till variation och så måste det få vara. Standarden är tysk men jag kan tycka att den till viss del har modifierats för att "passa" svenska förhållanden en aning. Till exempel vill man i Tyskland ha en mycket stark rygg och hals/nacke och därför är kroppen aningen mer kompakt än på svenska hundar. Det har helt enkelt att göra med att hunden ska ha styrka för krävande apportarbeten. I Tyskland använder man fortfarande korthåren framförallt som en hund efter skottet men i provsammanhang är det första man tittar på fältarbete- alltså sök och ståndegenskaper. Vidare har man i hemlandet haft samma provregler sedan över hundra år vilket medfört att aveln utan undantag har styrts mot hundar av konstant god arbetskvalité. I det sammanhanget tycker jag det varit olyckligt med våra mångskiftande regler beträffande apportvilt i Sverige de senaste 20 åren. I Sverige har vi också en annan användartradition av korthåren än i deras hemland. Av flera skäl har vi väldigt olika förutsättningar för jaktutövning i Sverige om vi jämför terräng, art av vilt, storlek av viltpopulationer och i Tyskland dessutom, i svensk jämförelse, begränsningar i tillåtna jaktarealer och jägarens ansvar gentemot sin arrendator (i de fall jägaren inte äger egen mark). Det har gjort att vi avlat fram hundar för våra olika behov. Den rena fält-, eller fjällhunden är till sin byggnad lättare och ibland längre i kroppen medan kusinen som används som en ren eftersökshund är mer kompakt. Vi vill också att fält-, och fjällhunden söker i vindburen vittring med hög fart och högt buret huvud precis som det är ändamålsenligt att eftersökshunden är lugn, har hög koncentrationsförmåga och jobbar i god kontakt med spåret. Men om vi ensidigt avlar fram "specialister" får vi också på sikt stora skillnader i hundarnas mentalitet och det är inte önskvärt för rasen. Då vi också äger och jagar med pointer och så har gjort i många år vet vi att skillnaderna i mentaliteten hos korthår och pointer är ganska stora. Pointern är en ren fågelspecialist och lever på sin rena jaktlust och sociala förmåga. Den är väldigt duktig på just fågel men är inte lämpad till eftersök på hår/klövvilt eller ens vattenarbete. En av våra tidigare hanar dock, Sotborrens Try, apporterade räv och vattenapporterade som det bästa korthår men han får nog sägas vara lite av ett undantag i pointerrasen. Vår avelsinriktning av korthår är och kommer att förbli en modell som i mesta möjliga mån stämmer överrens med tyska ideal. Jag är nämligen övertygad om att dessa hundar har en bredare mental repertoar.

Vi benämner gärna korthåren som en allroundjakthund, alltså en hund som utan problem och knussel klarar av att arbeta som både fjäll och eftersökshunden jag beskrivit ovan. För några kanske allround betyder att hunden ska kunna både agera stående fågelhund och apportera, för någon annan kanske det betyder att hunden både kan arbeta som fälthund men också vara en god apportör vid andjakt, och för ytterligare någon annan att hunden kan användas både som stötande på gris och hjort och samtidigt vara en god eftersökshund på samma vilt. Det har naturligtvis att göra med vart vi bor i Sveriges avlånga land, vad-, och när vi helst jagar.

Det mest fantastiska är att allt detta kan våra korthår med större eller mindre hjälp med träning och ibland endast med medfödda anlag genomföra. Framgång på jakt och/eller prov beror oftast på skillnader i förarens kompetens och egna ambitioner för vi måste komma ihåg att korthår är hundar som ska-, och måste dresseras. Uttryck som; du får vad du förtjänar, måste ha konstruerats av ägare till vorsteh, för inget kan vara mer sant.

För att nå stora framgångar på prov krävs det en hel del träning, speciellt om man åker på fält, det innebär samtidigt också för oss att vi då skulle måsta prioritera bort en del jakt och den uppoffringen är vi inte beredda att göra. Vi har ju inte hur mycket tid som helst och i synnerhet inte för att bedriva skogsfågeljakten som vi högst prioriterar.

Nåväl, det här skulle ju handla om avel och det är bara att fortsätta tugga på!

Mitt första korthår Aztor hade en tysk avelshund som farfar, Unos Rothenuffeln. Unos importerades till Norge bl.a för att förbättra mentaliteten. Under en tid låg Unos bakom 25 % av våra champions i Sverige. Aztor var en komplett jakthund, han var en fenomenal apportör och duktig stående hund med stor vattenpassion. Med hans dotter Hexa lyftes slöjan av mina ögon vad beträffar den viktiga revieringen. Aztor var nog så duktig, han hade ett förnämligt medvindsök, därtill var han också spontan rapportör på skogen. Men det var med Hexa som jag förstod hur viktigt det är med en bra reviering. För den som inte vet vad reviering är brukar man kort säga att det beskriver hur hunden nyttjar vind-, och terrängförhållanden i sitt sök. Hexa sökte med högt buret huvud, och höll alltid stilen, revierade förnämligt men var en hejare på att förbryta sig fågel. Hon var duktig att finna dem och kunde trycka fast de besvärligaste rapphöns där elithundar gick bet, men hon var högst osäker när det gällde lydnaden. Jag visste aldrig om hon tänkte lyda eller ej, till skillnad från hennes far som var mycket samarbetsvillig så blev krutpaketet till tik oftast för mycket för mig med mina brister som förare. Hon var hursomhelst en snäll och ständigt arbetsvillig hund, god viltfinnare med mycket goda bruksegenskaper och frisk. När jag skulle para henne första gången hade jag haft gott om tid att fundera på lämplig hane, Hexa var drygt 4 år och tålamod och sans i hundavel är en dygd. De flesta arvbara sjukdomar debuterar före 4 års ålder och det är därför en god idé att inte ha så bråttom. Dessutom har det aldrig varit ett självändamål för mig att avla på mina tikar. Jag vill nyttja dem som jakthundar i första hand och om de håller mina "mått" och vi har haft behov av att föryngra vårt material så har jag planerat en parning.
 

Börja med ett bra ursprungsmaterial

Sökandet av hanhund går så till för mig att jag först tittar på tiken jag har, vilka av hennes egenskaper vill jag bevara, det gäller såväl jaktegenskaper som exteriör och hennes mentalitet. Sedan klurar jag vidare på vad jag vill förbättra hos henne. I sammanhanget är det för mig viktigt att veta vilka egenskaper båda linjerna för. När jag sedan funnit några intressanta hanar fördjupar jag mig i honom, hans syskon och övriga släktingar, undersöker vad de gett tidigare i avel och hälsohänseende. Jag vill träffa hanhunden och umgås ordentligt med honom och gärna om det finns släktingar att tillgå. Höga meriter är inte alltid liktydigt med god mentalitet, eller i vart fall kanske inte den mentalitet vi eftersträvar.
 

HD-problematiken, inget problem?

Jag har min gode vän Geggen i Norge att tacka för många och långa diskussioner om avel och hundar, och han borde veta med sina 20 korthårskullar och än fler strävhårs. Geggen har sagts av några vara fanatisk när det gäller Hd, alltså höftledsdysplasi. Men jag kan inte annat än imponeras av hans avels-resultat. Gå gärna in på norsk vorstehklubbs hemsida och sök på Geggens Farah t.ex. Dessutom vet vi inte hur stort lidande hundar med Hd utsätts för, hundar har som bekant hög smärttröskel (jämfört med oss människor) och klagar aldrig utom när det verkligen är illa för dem. Vissa uppfödare (av olika raser) säger att;" vi vet ju inte hur Hd nedärvs och därför är det svårt att ta hänsyn till resultatet". Vi behöver inte veta hur det nedärvs, det räcker enligt vår mening att veta att det nedärvs. Och varför utmana och avla på linjer med Hd när vi så lätt kan få vetskap? I Tyskland säger man att B är en övergångsform, och själva väljer vi att söka avelsdjur med A-höfter. Det kan mycket väl hända oss också att vi får avkommior i kombinationer med Hd, men då har vi åtminstone gjort allt vi kunnat för att det inte ska hända. Det är tack vare att vi avlar på ej helt friska djur vi håller liv i sjukdom! Det gäller alla arvbara sjukdomar. Naturligtvis finns det tillfällen när man ställs inför valet av avelshundar där den ena har det den andra inte har, egenskap ställs mot egenskap och en sjukdom/defekt ställs mot en annan och här är det viktigare än annars med ett väl genomfört bakgrundsarbete av linjerna, även sina egna.

Men det är också anledningen till att vi bedriver ett planerat avelsarbete, just för att egenskaper är arvbara. Det gäller att finna kombinationer av individer som inte har hög disposition för att utveckla samma typ av defekt/sjukdom. I Norge har man infört index-värden för Hd och kanske det kommer på sikt i Sverige också. Hd är inte allt vi vill se upp med men det är väldigt lätt att konstatera om det finns en problematik i bakgrunden när man ska avla, eller köpa valp för den delen! Värre är det att utröna andra defekter som inte registreras på våra jaktprov utan där man måste förlita sig till (eller inte) ägaruppgifter. I Tyskland har man ett tre-domarsystem vid alla prov och utställningar och där registreras på varje prov tänder, bett, testiklar, skygghet och rädslor för folk och skott, gnällighet, ögonfel (entropium/ektropium) ibland epilepsi och om hunden är hård i munnen och på vilket sätt hunden jagar, samt lydighet med och utan vilt. Naturligtvis är inte alla uppgifter kompletta om alla hundar där heller men jag får en väldigt omfattande information när jag söker avelshund i Tyskland mot för här i Sverige. Dessutom tycker jag om den tyska modellen av korthår och vår egen Cato har fått mycket beröm av tyskar (varav en själv uppfödare) som varit här för att jaga.

I Tyskland har man bibehållit "ur-vorstehn" bättre i vissa områden än andra för där liksom på andra håll i världen förändras hundraser beroende på mode eller enskilda ägares svaghet för en viss typ eller färg. Därför ska man när man söker hund för avel eller för köp där liksom här höra sig för med vad just de linjerna för. Hansaburg-linjerna som ligger bakom Wilja- hennes farfar är Xorro von der Hansaburg en mycket god avelshund, är bärare av mycket goda fält och vattenegenskaper. Gleistallinjerna jag har valt till mina två senaste kullar bär på hög vattenpassion, mycket goda eftersöksegenskaper och rovviltskärpa. Och vi är väldigt nöjda med avkommorna.
 

Rovviltskärpa, biter dom barn då månntro?!

Rovviltskärpa är och ska ALLTID vara riktad endast mot rovvilt som räv, grävling, mink, mård och ALDRIG mot människa. 

En hund som är skarp, alltså aggressiv och vill försvara sig och sitt mot människor är för mig och Peter totalt oacceptabelt. Läs gärna vad Arne Tjomsland i en artikel i norska vorsteh-tidningen uttalat om just rovviltskärpa, artikeln finner du under fliken "Betraktelser"
 

Undvik onödiga stresspåslag

Nåväl, så långt, allt gott, jag har funnit min hane och nu har valparna fötts. De första tre veckorna lyfter jag inte valparna högre än att de små tassarna släpar i underlaget, det beror på att så länge deras öron inte öppnats så känner valpen förflyttningen men kan inte referera till något i omgivningen och det hela blir som att åka berg och dalbana vilket skapar onödig stress. Dessutom är det inte normalt för små valpar att lyftas annat än av mamman! Jag väger dem på en platt köksvåg för att kunna mäta upp rätt mängd av maskmedel och det går så till att jag "släpar" valpen i god kontakt med underlaget upp på vågen. Inget onödigt lyftande första tiden alltså. Före den 7 veckan har inte egenskapen rädsla utvecklats så det är en fin tid mellan 5-7 veckan att låta valpen bekanta sig med allehanda saker/människor/ djur/bilåkning o.s.v som den senare i livet ska konfronteras med i vuxen ålder. När vi biltränar valparna åker vi så länge att de små somnar, det är för att de ska lära sig att när de åker bil ska de lägga sig att sova.
 

Den livsviktiga fostran

Våra tikar tas aldrig undan från valparna. Orkar hon inte med dem är hon ingen lämplig mor. Hon får ge dem di så länge hon själv vill och det är, som vi sett, av största nödvändighet att hon själv får bestämma när det är dags att sluta för det är under den tiden när hon avvänjer dem som hon fostrar. Det finns inte många anledningar till fostran innan. Vanligtvis ger hon valparna di i stort sett fram till de är 8 veckor gamla men de äter då vanlig hundmat och behöver ingen extra näring förutom, det är mest bara gott och mysigt.

 

Ingen brådska

När vi hade vår första kull var vi oroliga för att inte få iväg alla valparna "i tid". Så tänker vi aldrig mer, det leder bara till misstag och misslyckanden för både oss, valpköparna och inte minst valparna. Jag har dessutom märkt att de valpar som fått gå med sin flock och sin mamma ett par veckor längre än de andra blir mer självsäkra och trygga än de som flyttar vid 8 veckor. Alltså har vi numer ingen brådska, det är viktigare med trygga valpar än att slippa mata och kladda med valpbajs och kiss.
 

Valpen växer

Egentligen hamnar detta lite utanför avelsarbete men om jag säger så här: Vår avel baseras på goda jakt- och familjehundar, inte på att snabbt få fram hundar som gör succé på jaktprov. Det har gjort att vi väljer våra avelsdjur bland vuxna beprövade jakthundar med god funktionell exteriör och som ska vara friska och mycket sociala. Och då vi dessutom har flera goda hundar att tillgå här hemma så har vi ingen brådska med att jaga in den unga hunden. Vi värnar om samarbetsförmågan för jaktlusten den finns där och den blir starkare ju mer hunden får jaga. Jag tränar blodspår, apportering och vattenarbete med den unga hunden först, sedan jagar vi fågel och när jag har en gamling så kan jag nyttja den som stöthund på rådjur (har även hänt på vildsvin)

 

Sammanfattning av Kennel Stersmyras avelstankar

* Avel för funktion både vad gäller utseende, mentaliteten och jakt. Här bör det påtalas att det kan ta flera generationer att uppnå sina mål, men så länge vi inte börjar svikta och har tålamod ska det nog betala sig på sikt.

* Det är bra med jaktprovsmeriter men kännedom om linjerna är bättre. Vi ber att få jaga med tilltänkta avelsdjur, det kan även du som står i valet att köpa valp hos oss.

* Ingen hund är felfri, sök efter en partner som inte har samma brister.

* Hav tålamod och sätt inte in en hund tidigt i avel.

* Avelstikar måste fungera till det rasen är tänkt, en dålig jakthund blir hos oss heller ingen avelstik.

* Tiken måste vara en god mor för sina valpar.

* Som uppfödare ska man sörja för en god uppväxtmiljö för valparna.

* Rovviltskärpa är en viktig egenskap och skall inte förväxlas med aggressivitet eller skärpa mot människor eller andra hundar!