Små tankar om stora ting


In Memoriam

 

Unna och Cato 6 juli 2012

 

När denna bild togs hade Cato två dagar kvar att leva. Den här fredagen skulle hans dotter Kuksapirtin Unna resa tillbaka hem till Finland och hennes ägare Raimo Polvi frågade om han kunde få ta en bild på far och dotter.

 Dagen efter hade vi träning med pointrar i Hälsingland och där var han med för att visa apportering och jobbade förtjänstfullt som vanligt. Vi hade emellertid märkt senaste veckan att han inte var på pigg på att äta mat som han brukade men eftersom vi väntade på att en av tikarna skulle börja löpa så tänkte vi inte mer på det, han hade ju fått para så han visste ju vad som väntade, men…

Lördagen var varm och på kvällen när vi kom hem fick jag i honom lite vatten med skinka i men strax kräktes han upp allt. Peter åkte in med honom till Djurkliniken i Sundsvall för att undersöka hur det stod till med honom. Efter en stund ringer Peter och säger att han troligen hade cancer. Röntgen visade vita prickar i lungorna och tarmarna låg på ett konstigt sätt. Instinktivt förstod jag att han hade rätt men senare på kvällen kom Peter hem med honom och sa att veterinären varit osäker om det faktiskt kunde vara lunginflammation men han satte Cato på antibiotika. Dagen efter när jag åkte in till stan för att hämta ut receptet så slog mig tanken att jag skulle åka till kliniken som har dygnet runt öppet och be att få se röntgenbilderna. En veterinär som var duktig på ultraljud tog emot och frågade om vi inte kunde komma in med Cato på en gång så skulle hon titta närmare på hans buk för det var något som inte stod rätt till, det kunde till och med jag se. Jag väntade kvar och Peter kom in med Cato. I samma stund hon sätter sonden till buken och scannar levern inser vi med fasa att det inte stod rätt till. Levern var full med cancer. På den stund som hade gått efter att jag åkt in till stan och Peter kom in med honom hade han blivit sämre. Det var chockartat för oss att måsta låta honom somna in. Jag grät i flera veckor och trodde aldrig att sorgen skulle gå över. Den starkaste och mest underbara hund vi haft skulle bara bli 5,5 år gammal. Ännu ett drygt år efter detta är det väldigt svårt att prata om honom utan att gråten tar ett krampaktigt tag i halsen.

Hur kommer det sig att de starkaste och vänligaste är de som måste gå först?

 

 

Omöjlig önskan

Så blev det till slut för mycket för den lilla tiken. En skada som treåring i högra bogen satte stopp för hennes provkarriär men som jakthund där vi själva bestämde tempo och timmar i skogen gick det bra.

Vid en vistele på västkusten i tikens unga år sprang hon rätt in i ett ko- stängsel av trådtyp och skadan märkte jag först morgonen därpå. Hon var blockhalt och skrek när tassarna tog i golvet när hon hoppade ner från min säng. Tre veterinärer undersökte henne och kom med hjälp av ultraljud fram till att hon fått en stor blödning på biceps- senan. En bekant till oss, verksam som veterinär vid en ATG-klinik ställde sig direkt frågande till om inte senan var av när jag beskrev hur tiken rörde sig. Rekommendationen blev simning och anpassad träning. Under hela vintern gick hon på simning, fick massage och blev koppelrastad men inget hjälpte på hennes rörelsemönster. Jag antog till slut att det hade blivit ett sätt för henne att röra sig på eftersom ”läkningen” tagit sådan tid. Hennes humör och hitta på- lusta var det inget fel på och springa både ville och kunde hon så...

Wilja gav mig fantastiska valpar och upplevelser som satt sig i minnet. Som den gången jag skulle vaka på vildsvin i Tyskland från ett högt vaktorn och Wilja utan tvekan klättrade upp på den pinnstege jag själv skulle ta mig uppför. Kvällen blev mycket kall och vi frös båda så jag tog upp henne i mitt knä, öppnade jackan och stängde in hela henne. Sittande så, somnade jag och hängde med huvudet över hennes rygg och hals. Men vad gjorde väl det, vi var tillsammans.

Den senaste hösten tog jag med tvekan med henne till skogen. 10 år gammal hade jag börjat märka av att hon inte riktigt var i samma form som tidigare. Den ena turen slutade med att hon inte kunde gå på sitt framben dagen efter utan höll det utsträckt framför sig och linkade fram på tre ben. Jaga ville hon absolut men när hon inte riktigt orkade med så gnällde hon högljutt, mest troligt av smärta. Det blev bara två turer till. Vila och smärtlindrande medicin följde på turerna och jag måste inse att hennes jaktkarriär faktiskt var över. Dessutom hade hon börjat bli mer än lovligt grinig mot de andra hundarna när hon tyckte att de ”trängdes” och var och varannan natt väcktes vi av att hon satt och skällde på någon av de andra som råkade ligga för nära eller lagt sig där hon ville ligga ifred. Vi förstod att det inte kunde fortsätta så här.

Det visade sig att bicepssenan var av på den högra sidan och detta hade Wilja levt med och jagat i nästan 8 år. I bogen finns det många små muskler och andra starka senor som tar över men naturligtvis är det så att varefter tiden går så blir det arbetsamt för övriga kroppen med tanke på hur mycket belastning bogen får hos en hund.

Beslutet var outhärdligt svårt att ta. Wilja skulle fylla 11 år nästa gång och var i övrigt helt frisk och i god kondition. Jag hade faktiskt funderat av och till på att visa upp henne på Riksutställningen i Piteå i veteranklass. Hennes rörelsemönster skulle naturligtvis inte ge henne ett Excellent men jag hade sådan lust att få visa upp en fin och pigg snart 11 år gammal räv.

Att behålla henne som ”gårdshund” var otänkbart. Hon skulle ha gråtit i djupet av sin själ varje morgon jag öppnat vapenskåpet och sagt åt henne att, Nej, du får stanna hemma.

Jag får ibland höra kommentarer om hur oviktigt, oväsentligt eller icke avgörande meriter från våra utställningar är för jakten. Jag vill med mina erfarenheter påstå att exteriören är oerhört viktig. Tack vare Wiljas mycket goda exteriöra byggnad klarade hon, trots att hennes bicepssena var av, att jaga och leva ett mycket aktivt liv i nästan 8 år till.

Tomrummet efter dig min älskade fina lilla Wilja är enormt. Alltid så glad, alltid så full av liv, min lilla stjärna. Jag hade velat behålla dig i många år till men det visade sig vara en omöjlig önskan.

 

Stersmyras Wilja på sista jaktturen i november 2011

 

Nedanstående historia är skriven av Halvard Toften som var redaktör för Norska Pointerklubbens jubileumsbok 2007 och det är med hans medgivande jag här publicerar den.

 

Lady Marika

Pointerens svar på pitbullen

Nyutnevnt æresmedlem Einar Holmvik er bortskjemt med suksess, seire og titler. Jeg bad han bla tilbake i pointerlivets minnebok for å finne fiaskoen som likevel kan pirre lattermusklene etter de mange år. Einar blar tilbake ca fire tiår, og følgende historie blir fortalt, bare avbrutt av egne latteranfall.

Olav Schjetne hadde rundt 1970 ei tøff tispe som hette Queen Erika, av det gamle Ranheim-blodet til Ingrid Kjær. Denne tispa ble parret med kongepokalvinneren Norfyns Sjahn til Tore Leistad, og en tispevalp fra dette kullet ble solgt til en lege i Trondheim. Det unge håpet ble kalt Myrteigens Lady Marika. Nurket vokste seg snart stor og ble så spesiell og bestemt at eieren fikk store problemer. Som innehund var hun et mareritt, og tispa bare la seg ned når hun selv fant det for godt. Eneste løsningen ble å sende henne tilbake til oppdretteren. Olav Schjetne var i sin tur rask til å anbefale henne til sin unge venn Einar Holmvik i Verdal som nettopp hadde importert Dinna fra Danmark. Det manglet ikke på salgsfremmende argumenter ovenfor den ambisiøse verdalingen, selv om overdragelsen var ”gratis” og uten betingelser, mistenkelig nok.

Lady Marika brøt raskt idyllen ved sin inntreden i Holmvik-familien ved å gi lillegutt, Per Einar, et skikkelig bitt. Hun gikk rett over til å angripe Dinna, som hun senere sloss med ved enhver tenkelig anledning. Da var det ikke annet å gjøre enn å legge nykommeren på et eget rom. Her klarte hun på forbausende kort tid å ramponere det meste av inventar og utstyr, mens vegg-tapeten ble røsket ned av veggene med kirurgisk presisjon og kunstnerisk flettet sammen med gulvmatter, rester av sengeklær og ødelagt inventar. Det hele ble så omhyggelig innsatt med piss og avføring. Lady Marikas tilsynelatende tilfredshet med skadeverket stod i grell kontrast til familiens fortvilelse. Men Einar Holmvik var villig til å gjennomgå de hardeste prøvelser dersom bare noen av oppdretter Schjetnes forhåpninger skulle slå til for denne uslipte diamanten i prøvesammenheng. Lady Marika var nemlig påmeldt til Norsk Derby, og Einar Holmvik drog sammen med Olav til fjells for å finpusse formen foran den store konkurransen. Under treninga ble det felt ei rype, der apportering raskt ble lagt inn i programmet. En kommende stjerne måtte jo lære å hente felt rype til sin fører! Først ville ikke hunden være med på leken. Så tok jaktlysten overhånd, hvor på hun med villskap og energi beit over både rypa og tommelen til Olav Schjetne. Samtidig signaliserte hun at hele ”fangsten” var hennes. Ja, det var ikke snakk om å få henne til å slippe verken rype eller tommel. Og siden det her var snakk om ei tispe, gikk det jo ikke an å bruke trikset ved å klipe henne i ballene heller!  Assistent Einar prøvde å brekke opp kjevene med handmakt. Det var nytteløst. Stadig bedre verktøy ble nå tatt i bruk uten suksess, mens forfatteren av boka ”Den Glade Fuglehund” vred seg i smerte ledsaget av egen lindring med lyder og ordbruk kun egnet for et snevert publikum. Til slutt ble det en kraftig, sløv kniv som ble redningen for å tvinge opp kjeften på dyret.

Konklusjonen ble at derbydeltakelsen ble droppet.

Noe senere var Einar på vintertrening med Lady Marika sammen med en venn langt inne i Verdal-fjellene under svært kalde forhold.  På turen blir det løst skudd mot en rødrev, som i første omgang blir skadet. Dette dyret ser pointertispen stor nytte av! Hun fanger resolutt reven, bare for å legge seg på den – og bruke den som ”sengevarmer” i kulda. Mikkel takker for fornedrelsen ved å bite fra seg, mens fuglehunden var villig til å bytte slike små ubehageligheter mot å få seg ekstra vintervarme.

For å gjøre ei lang historie kort, hadde for lengst pointerhåpet diskvalifisert seg fra et videre samarbeid med unge Holmvik.

 

Så skjer det igjen at den gode oppdretter finner løsninger på tilsynelatende uløselige problemer.

Det hadde seg slik at Olav Schjetne fikk telefon fra ei dame, fru Kjær, slektning av pointerklubbens ”grand old lady”, Ingrid Kjær. Hun ville ha en pointer av familiens gamle pointerblod, Ranheim-blodet. På Olav Schjetnes anbefaling var hun nå interessert i å kjøpe Myrteigens Lady Marika. Einar hadde ikke noe i mot dette, men fru Kjær ville absolutt ha en overdragelse med stil. Da penger ikke var noe problem for kjøperen, ble de enige om at ærverdige Britannia Hotell i Trondheim var et velegnet sted for en slik kulturbegivenhet. Slik ble det.

Kjøperen hadde en enorm luksusbil med privatsjåfør i stilig uniform med tilhørende hvite hansker. Lady Marika ble plassert i luksus-suiten som kjøperen hadde leid for anledningen, mens ”sermonien” for overleveringen skulle skje på utvalgt sted nede i restauranten Palmehaven. Noen plassering i kasse ute i bilen slik selger anbefalte, kom ikke på tale for den nye eier. Først skulle det spises godt, mange retter og med dertil passende drikke. Det ble behørig talt og skålt. Endelig var Ranheim-blodet kommet tilbake til Kjær-familien igjen!

Slike historiske, jaktkulturelle sermonier tar sin tid. Og i mens hadde Lady Marika uforstyrret fått holde på med sitt oppe i suiten. Unge Holmvik hadde nok hatt sine bange anelser. Og kanskje lyttet han ekstra etter velkjente lyder mellom krystall-klirr og skåltaler. Men lite kunne høres i det store hotellet Britannia, der lyder blir dempet av lange avstender og tunge tekstiler. Da selskapet etter første akt skulle trekke seg tilbake til suiten, fikk man en sterk visuell opplevelse krydret med kjente dufter som egentlig ikke hører hjemme i slike eksklusive omgivelser: Lady Marika hadde rasert suiten! Uten å gå i detalj, var jobben gjort så grundig at det medførte ei ikke ubetydelig ekstra regning for familien Kjær.

Men Einar kunne likevel kjøre tilbake til Verdal uten pointertispen. Han var forståelig nok ikke veldig lei seg….

 Så gikk det ca tre måneder. Einar fikk plutselig telefon fra mannen til fru Kjær, som nå hadde fått et stort problem. Kona hadde havnet på sykehus, og spørsmålet var om Einar kunne være så hjelpsom å ta dyret tilbake? Mannen visste ikke sin arme råd, hvordan han nå skulle klare hverdagen med hunden! Penger var slett ikke noe tema.

Ja, det var helt i orden, svarte Einar, samtidig som han begynte å spekulere på neste sjakktrekk.

Einar visste jo at Lady Marika jaktet på alt vilt, og nå var det en nabo som trengte en støver til revejakt.

Dermed ble pointer-rasens ”femme fatal” helt gratis levert til sin nye eier, og endte sine dager som revehund i Verdal.

 

 

 


 


 

Med anledning av att min gode vän Geggen har lämnat jordelivet skrev jag minnesord till både den Svenska vorsteh-tidningen och den Tyska korthårs tidningen Kurzhaarblätter där vi båda är medlemmar. Då minnesorden skiljer sig något så har jag valt att lägga in det som är skickat till den tyska tidningen här, för den skull någon vill läsa det.

 

Minnesord över Georg, Geggen, Johansen

 

 En av de största och mest namnkunniga specialisterna i vår tid inom vorstehraserna, Georg Sverre Johansen, har stilla somnat in i sitt hem natten mot den 17 november, 91 år gammal. Han ägnade en lång följd av år åt att föda upp vorsteh- hundar och sitt stora engagemang för raserna behöll han livet ut. I unga år var Georg en aktiv idrottare. Han kombinerade sitt idrottsintresse med draghundsporten och två år i rad blev han med sina vorstehhundar norsk mästare i draghund.

 En händelse från denna tid visar på hans medmänskliga egenskaper. Mitt under pågående draghundstävling finner han en skadad kvinna i spåret. I stället för att fortsätta sitt lopp i mål och därifrån skicka ut hjälp till kvinnan placerade han henne i pulkan, körde loppet igenom och segrade trots sin ”extra last”. Georgs person utstrålade stor ödmjukhet.

 Georg utexaminerades som exteriördomare 1946 och jaktprovsdomare 1963. Han dömde alla de stående fågelhundraserna med stor entusiasm och var mycket noggrann med ”typen” på våra raser. Den sista utställningen genomförde han som 83-åring och han hade då varit verksam som domare i 58 år. En otrolig bedrift.

 Under kennelprefixet ”Geggens” födde han upp 20 kullar av korthårig vorsteh mellan åren 1949-1998. I sitt arbete som resande livsmedelssäljare över hela Nordnorge träffade han på vorsteh- ägare och var då behjälplig med kontakter mellan hundägarna när parningar var aktuella. På så sätt fick han också en mycket god kännedom om avelsmaterialet inom landet. Hans stora intresse för hundavel gjorde att de egenskaper, som han ansåg saknades tog han hem från rasens ursprungsland, Tyskland. Under många år reste han dit för att besöka prov, genomföra parningar och knyta vänskapsband med uppfödare och hämta hem nytt blod i form av meriterade avelsdjur. Och trots att en av hans favorithundar genom åren var en strävhårig tik vid namn Borkes Sasja intresserade han sig mer och mer för korthårig vorsteh och kom så småningom att kallas avelsrådens avelsråd. Georg arbetade ständigt för att förbättra den nordiska korthåriga vorstehns egenskaper och för att bredda avelsbasen med nytt värdefullt blod från Tyskland. Några av de hanar, som satt spår bland våra nutida korthår och som kom till Norge med hans hjälp, var Solo vom Moorschütz, Raureif vom Hege-Haus, Birko vom Ellerbruch och Cato vom Möhlhorst.

 Han hade också förmågan att om någon nämnde ett hundnamn för honom fick denne genast information om hundens anfäder, deras syskon och linjernas egenheter. För sådan var han, ”Geggen”, en mer kunnig vorsteh- man kommer vi inte att få uppleva. En god hund var också alltid en god hund oavsett vem ägaren än var. En av Georgs främsta gärningar var hans aldrig outsinliga arbete för att sprida kunskaper om den korthåriga vorstehn och dess suveränitet. De uppfödare och hundägare som reste till Tyskland i hans sällskap fick lektioner i både det tyska språket, provens genomförande samt de olika hundlinjerna. En mer välinformerad och engagerad guide kan man inte tänka sig.

 Georg var utnämnd till hedersmedlem och redan 1960 erhöll han guldmärke i den Norska Vorstehklubben där han blev medlem 1937 samt ärades han 1980 der Goldene Ehrennadel i den Tyska korthårsklubben, en hedersutmärkelse för långt medlemskap och engagemang för rasen.

 Georg såg bara det positiva i livet och talade alltid gott om sina medmänniskor vilket gjorde det lätt att komma honom nära. ”Lär dig vad som finns i linjerna om du ska bedriva avel” präntade han in i mitt då unga uppfödarhuvud. Det kommer att vara avgörande för slutresultatet. När jag nu studerar foton på min gamla tiks farmors mor står det helt klart att det ”Geggen” lärt mig stämmer.    

 För många av oss vorsteh- ägare och uppfödare som hade Georg ”Geggen” Johansen till vän och läromästare kommer saknaden efter honom att bli stor.

 På uppdrag av Georg, Geggens Johansens Norska och Svenska korthårs- vänner.

 Helen Westerlund

 Förvaltare av Georg Johansens kynologiska material

Stöde 2011-11-23

 

 

 

 

 

 Någon gång för ungefär 30 år sedan i Kiruna stad hände det sig att Sune och hans fru fick en dotter. Sune var begiven på att åka skidor och ville ta med sin dotter i pulka men hur det nu bar sig så välte pulkan med jäntan i och hos Sune föddes idén att han skulle bygga en släde. Sagt och gjort.

 Jag har i mer än 15 år ägt en släde tillverkad av Björkis. Den inköptes då jag ville kunna motionera mina hundar i skoterspår vintertid på ett fartfyllt sätt. Den har av olika skäl inte varit så värst utnyttjad de senaste åren och en tanke om att kanske sälja den har legat och grott länge. Så jag tänkte att jag skulle kontakta Björkis för att få veta något om dess tillverkningsår, modellnamn och eventuella värde och det var då jag kom att samtala med Sune, grundaren av Björkis.

 Så gott det lät sig göras försökte jag ge en beskrivning av släden, dess vikt och olika detaljer och kom så överrens med Sune om att skicka några bilder via mail. När det gått ett par dagar ringde jag till Björkis för att försäkra mig om att bilderna kommit fram. – jodå, inga problem, Sune hör nog av sig till dig, fick jag till svar. Och jodå, nog ringde Sune allt och jodå, det var som han hade misstänkt en av de allra första slädarna han tillverkade.

 Släden kom till av nämnda anledning ovan, Sune skulle åka skidor med äldsta dottern men pulkan välte och Sune tänkte att en släde skulle bli ett stabilare alternativ. Vid tiden för dessa tings inträffande bodde Sune med fru och barn i en lägenhet på 75 kvadrat i centrala Kiruna. I dotterns barnkammare tillverkade han en släde med den bredd som BRIO´s barnvagnsinsats krävde, han sågade ut alla detaljerna för hand och knöt sedan ihop alla detaljerna på släden med polyestersnöre.  Farkosten hade nu uppnått en vikt av 18 kg och ca 2 meters längd och det var inte görligt att få ut den via ytterdörren varför släden snällt lät sig föras ut på familjens balkong och därifrån lugnt hissades ner till marknivå! Ett nytt varumärke hade sett dagens ljus, eller landat, hur man nu vill uttrycka det!

 Sune gjorde något mycket redigt när han konstruerade min släde och verktyget han använde då, för 30 år sedan för att tillverka skidorna med används än idag.

 Mången gång kan det vara så att vi omger oss med saker, ting och föremål vilkas tillkomst och bakgrund vi inget vet något om. Kanske tingesten är oss värdefull av funktionsskäl, eller för att den är vacker att se på eller för att vi vet att den är värdefull och att man har något som ingen annan har. Eller rätt och slätt för att vi samlar.

 När jag i mitt andra samtal med Sune fick klart för mig att det är ett äkta hand(t)verk jag har i min ägo, dess exakta ålder och genomtänkta dimensionering måste jag erkänna att jag inte förrän då insåg slädens fulla betydelse. Den representerar något mer nu än ett motionsredskap. Den har tack vare att jag fick vetskap om hur den kom till, berikats med en egen identitet. Jag förstår ju att även om Sune tillverkade slädarna efter samma modell och princip så blev en knut lagd till vänster och samma knut lagd åt höger på olika slädar.

 Sune sa att jag äger en raritet så på min fråga om jag törs använda den säger han sakta; -jaa, det är klart, om du har användning för den så…

 Jag ska använda den, fast med viss försiktighet. Inte för att jag är rädd att den ska gå isär, den är i perfekt skick och står alltid under tak, men jag har fått en liten känsla av att släden måste bevaras till mina efterkommande för att även de ska få ta del av detta unika hantverk. För nu vet jag ju vems hand som knutit alla knutar och för vems skull det gjordes.

 

 


Rovviltskärpa

Att tala om rovviltskärpa på våra korthår gör sig inte alltid så lätt. Terminologin när vi talar om våra hundars egenskaper och i synnerhet mentala sådana, visar det sig nästan undantagslöst att de betyder olika saker för olika personer. Så är det också emellanåt när man talar om rovskärpa. Somliga tror att rovviltskärpan gör att hundarna blir aggressiva mot människor eller andra djur, blir heta på tamboskap och inte kan släppas där det går får (Norge ffa) eller renar på fjället. Rovviltskärpan är riktad och används på just rovviltet-  katt, räv, mink, mård, och grävling.

Artikeln nedan är från Svenska Vorstehklubbens meddelande IV 1936 och är författad av den i vorstehsammanhang i Norge mycket kända  Arne Tjomsland.

 

Rovdyrskarpheden hos vorstehhunden.

Av Arne Tjomsland

 

Med sin firskaarne Krop af ulastelig Snit

har den Kræfter fra Kæbe til Kölle,

og naar Mikkel i Skoven vil römme for vidt,

skönt av Skuddene saaret og sölle,

da skal uden Töven vor Trosvend gaa paa

 og med Fyren i Flaben snart sejrenda staa.

 

R. N. Hjerrild.

I Tyskland är det i en menneskealder blitt fremholdt i skrift og tale av de ledende brukshundmenn at man må ”avle skarpt!, og enhver brukshundmans gylne evangelium er ”Die Schärfe”. At en hund er skarp på rovdyr vil si en hund som styrter sig over alt mindre rovvilt som röiskatt, ilder, katt og rev, og dreper det ved bit och kraftige rystninger. Det skrives i våre jakttidskrifter en hel masse om viltpleie. Saks, felle og gift er blitt de rene slagord, men den skarpe hund nevnes ikke med ett ord. Intet gir dog mere effektiv viltpleie enn den skarpe hund. Intet rovdyr på land og i vann undgår hundens fine nese og nettop deri ligger den overlegne fordel fremfor andre metoder for utryddelse av rovvilt. Alle som driver viltpleie-propaganda er enige om at det er ingen verre fugleröver til enn den almindelige huskatt. Doktor Anton Raabe, den utrettelige forkjemper for rapphönssaken i Norge, nevner i ”Rapphöns i Norge” (N. J. og F. F.s Tidsskrift 1934) at i Trolleholm i Skåne og Lystrup i Danmark blev der i 1933 skudt henholdsvis 95 og 200 katter. Så mange blev skudt, men hvor mange undgikk jegernes öine? Sikkert det dobbelte antall!

Den skarpe vorsteher utrydder alt som heter katter i et terreng på kort tid. Min 20 måneder gamle Draathaar ”Teufel” har allerede 18 katter på samvittigheten. 4 katter har den jeget up i traerne hvor jeg, tillkallt av hundens standhals, i ro og mak sköjt dem ned. Disse 22 katter blev, på 3 undtagelser naer, nedlagt ute i marken. Jag håber at dette ene eksempel er nok til å vise den skarpe hunds kollossale betydning for effektiv viltpleie.

Men det er ikke bare denne direkte nytte av skarpheten som er så verdifull hos våre vorstehere. Mange gode fölger skarpheten,. Den skarpe hund har bedre nerver enn den ikke skarpe, der som oftest er en stor stymper. På grunn av den skarpe hunds gode nerver er denne langt lettere å dressere enn den myke karakter. Det er ikke så lett å opnå noget virkelig godt resultat ved dressur av en myk hund, som ved minste irettesettelse kryper sammen i redsle. Er en hund skarp, kan man vaere naesten helt sikker på at de andre bruksegenskaper er fremragende. Rovdyrskaphet og vannpasjon, for ikke tala om lysten til å fölge spor, fölges ad. Gode anlegg som apportör har likaledes sitt utspring i skarpheten, for den skarpe hund lar intet anskudt vilt gå tapt. Byttebegjaeret er nemlig hos denne hund den drivende kraft som ansporer den til å fölge det anskudte dyr hvor det enn måtte ta veien.

Vi som driver jakt med skarpe vorsthere, vi kan forsikre at skarpheten har en kolossal innvirkning på hele hundens arbeide. Jo mere anledning hunden har til arbeide på rovdyr, desto temperamentsfullere blir den. Söket blir mere intenst og apporteringen blir det mere Schwung over. Skarpheten innvirker også på hundens skikkelse. Se på den skarpe vorstehers flotte reisning og bestemte uttrykk i öinene! Avl skarpt!

 

 

 


 

Bärtjuven Cato. En följd av arv eller miljö, kanske både och?

 

Det började förra sommaren det som skulle komma att utveckla sig till en kamp i konsten att rädda det som räddas kan. Cato älskar nämligen allt som kan förtäras och lite sånt som inte kan eller bör ätas också. Faktum är att vi aldrig haft en hund med sådan aptit och vi måste ideligen omvärdera vad en hund kan äta och inte i hans sällskap. Inget är för stort, för litet, för vått, för torrt för hans kulinariska sinne. Så har vi t ex ett litet äppelträd, ett Wealthy som förra året satte 11 äpplen och inget av dessa kom familjen tillgodo utan raskt plockades av ett och ett för att försvinna ner i Catos mage (läs kompostkvarn!) så i år tänkte jag att nu, nu du minsann ska här inte knyckas några äpplen. Trädet är sedan ett tag inhägnat i hundgårdssektioner och bättre bevakat än Fort Knox och Kumla-anstalten och det har väckt frustrationen till liv. Inte bara Cato utan också Tell står där med tandvattnet rinnande, ser längtansfullt efter de ännu omogna godsakerna och drar tassen på nätet i ett försök att komma in, det låter som när småpojkar springandes drar en käpp eller pinne längs ett staket. Med undantag för deras lilla rackartyg är dessa pälsbeklädda herrar helt allvarliga i sina uppsåt att försöka bryta sig in och rensa trädet på frukt!

Krusbärsbuskarna så fulla av taggar är ingen konst för en matglad brunfläckig hund. Jag har iakttagit hur han gör och det går till som så att han sträcker sig ner in under busken och drar försiktigt av bären ett och ett medan han drar taggarna ”medhårs” grenens hela längd ut till toppen. Proceduren upprepas sedan på alla grenar i tur och ordning om jag låter honom hållas.

I år vill jag också ha krusbär varför jag har satt kompostgaller och hönsnät runt buskarna men han patrullerar området varje dag för att se om det kan finnas en smula möjlighet till ett krusbärsmål.

Häromdagen var jag som vanligt ute med alla hundarna i trädgården och får i ögonvrån se att något/någon/några! rör sig inne i växthuset. Jag anar det värsta och rör mig med blixtens (nåja, en upprörd hundägare och trädgårdsentusiasts) fart för att köra ut de bruna banditerna som just vältrat sig i min mangold, dragit upp majs och trampat ner annat i sin framfart. Vem tror ni anförde den lilla expeditionen? Det var inte Cato utan hans mor, Wilja som själv visade sina telningar vart dom kunde sätta in nästa stöt!

Svarta vinbär brukar jag koka saft på, dom jag hinner lägga vantarna på ska väl tilläggas. I min trädgård har jag inga problem med småfåglar som äter upp skörden, sånt pluttigt skulle vara lättare att handskas med. Nej, här gör hundarna entré så snart bären börjar anta sin rätta mörka svarta färg. Dom kommer i stora horder (läs 5 st) och går till gemensam attack. Jag har bestämt mig, det är ju nyttigt med svarta vinbär och nog räcker bären åt oss alla så jag har en ”tänkt” gräns. Eftersom vi har tre hanar får bären som är upp till Tells ”räckvidd” (han är störst) tillfalla hundgänget, bären ovanför är mina! Så där står vi, jag och hundarna och plockar ur samma buske. Lite mysigt med sällskap är det förstås och rätt vad det är dyker det upp en hundnäsa i grenverket som frenetiskt och i djup koncentration smaskar i sig bär. Det händer också att jag får slemmiga bär i mina händer men dessa ska ju ändå sköljas och kokas varför det är ett mindre problem.

Förra veckan knyckte Tell en fin grön squash på vägen från hundgården! Det gick i en grisblink! Ärevarv bland de andra hundarna, triumferande med högt huvud och så skred han till verket, och borta var ännu en grönsak…

Mina pumpor har deras grönsaksdetekterande hundnäsor inte hittat till än men det är väl bara en tidsfråga. Pumporna har jag satt på den gamla hönsbacken där fåglar under flera år trampat ner sin guana i marken och den mina kära läsare är god, närande och underbar för pumpor! Normalt skickar plantor av den sort jag har ut långa rankor men icke denna gång. Nu växer t o m pumporna rakt upp i luften tills de av storlek och tyngd tvingas lägga sig ner, inga rankor här inte! En pumpa skulle lätt utgöra ett skrovmål åt Cato, hemska tanke…

Ända sedan fyra generationer bakåt i tiden, till mormors farmor åt Cato fanns detta grönsaksbegär. När Aiza på sin ålders höst inte hade något bättre för sig la hon sig mellan potatisfårorna väl dold av blasten och grävde sig in till potatisarna från vågrätt håll, när skördetiden infann sig och blasten drogs upp fanns där betydligt mindre potatis under somliga stånd.

Snart mognar rönnbären å dom kan ni ju prova på att kalasa på!

Kriget är över för denna säsong, ska vi säga oavgjort, eller?!
 

Helen

 

Lite om det nyttiga C-vitaminet

Ofta hör man människor säga att de små nya granskotten på våren är så nyttiga för de innehåller höga halter av C-vitamin.
Jag har lite andra uppgifter här från en fantastisk bok om träd och dess nyttigheter och deras användbarhet i hushållet mot allehanda krämpor. Boken är är författad av Pelle Holmberg som är mycket kunnig och har producerat flera svampböcker.

Tidigt i vårvintras fällde Peter en ganska stor tall som stod vid sidan av mitt växthus och så länge snön låg kvar och omöjliggjorde krattning fullkomligt vältrade sig hundarna i tallbarr, jagade varandra med pyttesmå kvistar i munnen som vore de läckraste köttben. Barr åts och skets i parti och kanske visste dom vad dom tuggade i sig för hör och häpna, barren är mest innehållsrika på c-vitamin under vintern.

Så lite siffror om detta; tall innehåller vintertid 395 mg C-vitamin/100 gram barr men bara 52 mg C under våren. Gran innehåller 190 mg c-vitamin/100 gram barr under vintern och endast 48 mg under våren. En apelsin har ca 50 mg c-vitamin /100 gram frukt. Det råder alltså ingen tvekan om att hundarna nog visste vad dom gjorde, dom hade bara inte kommit åt barren tidigare pg a avsaknad av "klätterskor"!

Helen